men när vi kommit hem, bj varit en snabb sväng till 7-eleven och jag försökt koppla av på soffan trots smärtan, hörde vi konstiga läten från klädkammaren. vi rusade dit bägge två, först trodde vi att han skulle kräkas men han fortsatte bara, det lät och verkade som att han hade något fastsatt i halsen.
efter ett tag blev han bättre och vi kunde andas ut, jag torkade mina tårar.
när jag senare kom för att se varför han inte kom när kvällsmaten serverades, vaknade han inte förrän jag ruskade honom lätt, han sov så djupt att mitt hjärta hann börja gå isär och min hjärna hann jump to the wrong conclusions.
bj säger att han inte hade ro att sova under hemresan så det är nog inte så konstigt att han drog sig undan till det mörkaste hörnet och sover så djupt.
jag känner mig lite mer tröstad och reassured by those words att jag lät honom leda ut mig från klädkammaren, vi släckte ljuset därinne och nu låter vi honom ta igen sig efter helgens bravader.
mitt hjärta är dock fortfarande lite omskakat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar