söndag 28 februari 2010
summertime fresh in my mind
längtar efter sommaren, tur att jag fick uppleva sommar senast i november på kreta :p
babyplans ;o)
we've had such a good talk today, about the future, children, life, pain, endometriosis, adoption a.s.o.
we´ve got an appointment with Dr Margita on March 29th to start the process and I have to admit that I've got butterflies in my tummy and I'm nervous and a wee bit scared aswell...
but mostly excited!
we're counting on being pregnant in two years at the earliest, what with IVF and all that. I'm curious as always and can't get my mind off cute baby-stuff, names, daycare, lullabyes, prams, buggys, clothes, baby-blogs and of course reading and gathering information about others with experience on endo and children, on getting pregnant with endo, on going through IVF and all that. scary but neccessary reading...
oh and I found this today, pretty right? hihi
wouldn't that be cool on our baby? ;o)
I'm worried though that the endo-pains will get worse, back to what they were before during the waiting-period before we get to start IVF. we've got a shorter time to wait, just 10 months I think it is but it feels like an eternity when I consider what might happen.
but it's a risk I'm willing to take.
I want nothing more than to start a family with J and live a long, happy life together.
fredag 26 februari 2010
fredagsmys på egen hand
J är iväg med grabbarna, först träning sedan öl på någon kul pub. för första gången märkte jag att jag är avundsjuk, det chockade mig och jag skäms lite, men jag är avundsjuk på att han kan leva normalt, träna, gå ut med vänner och göra vad han vill utan att bli sjuk eller ha ont.
det är jäkligt orättvist av mig att vara avundsjuk men jag blir så ledsen och nere av att bara vara hemma, inte kunna träna, inte jobba, ha så ont, bli förkyld m.m. så ofta...
men jag har laddat upp med gottisgrejer + apelsiner och piggelin till halsen. det gör fortfarande ont att andas.
så jag ska nog klara av kvällen galant, har på "a touch of Frost" och laptopen i knät.
sen kommer ju min goa kärlek hem och kryper nära mig i sängen, gosar och pussar på mig hihi
igår hade jag mitt värsta endo-anfall sedan september, magen svullnade upp så mycket att
jeansen knakade så jag var tvungen att köpa ett par nya mysbyxor på hm, trodde jag skulle behöva åka ambulans igen men jag klarade mig hem och tog fler panocod, vilade och sedan la det sig för ovanlighetens skull.
jeansen knakade så jag var tvungen att köpa ett par nya mysbyxor på hm, trodde jag skulle behöva åka ambulans igen men jag klarade mig hem och tog fler panocod, vilade och sedan la det sig för ovanlighetens skull.
jag har börjat se sambandet mellan diskbråcken och endometriosen, nu måste jag bara lära mig att hantera det och försöka hitta vad jag kan göra om jag inte är hemma när det sker.
jag såg att många tittade på min mage, som om jag vore gravid, lite komiskt ändå eftersom jag hoppas kunna bli det snart...
onsdag 24 februari 2010
kan inte låta bli...
åh, jag måste bara lägga in en bild på min lille bebis, han sover så himla görsött just nu! ;o)
en glad natt
I'm pulling an all-nighter, Barnaby har övergett J och ligger på soffan bredvid mig.
klockan slog just 4 och jag kan inte sova, jag är glad inatt, känner mig förvånandsvärt uppåt och nyfiken på framtiden.
beror med all säkerhet på att jag haft mina kära vänner här på vardagsmys, såg "The Bucket List" som var görfin och jag lagade indiskt, Axel fick mig på helspänn när han efteråt sa att han inte gillar indiskt men att det här var görgott, att han blev positivt överraskad!
blev så rörd att jag fick lite tårar i ögonen, känsliga jag, skyller på filmen haha
jag som blev orolig att indiskt var den nya getosten hahaha
jag kan inte sluta hosta, jag har tagit cocillana-etyfin, (en morfin-baserad hostmedicin för er som inte vet), 2 doser inatt och inget hjälper, känns som att det börjar gå neråt i lungorna men jag hoppas jag inbillar mig för det är inte kul att ha lunginflammation, usch och fy och fan och hans moster!!!
får ta och ringa vårdcentralen om några timmar och se om de har någon akuttid... behöver ändå fylla på mitt förråd av värkmedicin.
klockan slog just 4 och jag kan inte sova, jag är glad inatt, känner mig förvånandsvärt uppåt och nyfiken på framtiden.
beror med all säkerhet på att jag haft mina kära vänner här på vardagsmys, såg "The Bucket List" som var görfin och jag lagade indiskt, Axel fick mig på helspänn när han efteråt sa att han inte gillar indiskt men att det här var görgott, att han blev positivt överraskad!
blev så rörd att jag fick lite tårar i ögonen, känsliga jag, skyller på filmen haha
jag som blev orolig att indiskt var den nya getosten hahaha
jag kan inte sluta hosta, jag har tagit cocillana-etyfin, (en morfin-baserad hostmedicin för er som inte vet), 2 doser inatt och inget hjälper, känns som att det börjar gå neråt i lungorna men jag hoppas jag inbillar mig för det är inte kul att ha lunginflammation, usch och fy och fan och hans moster!!!
får ta och ringa vårdcentralen om några timmar och se om de har någon akuttid... behöver ändå fylla på mitt förråd av värkmedicin.
måndag 22 februari 2010
en svart dag
idag är ingen bra dag.
jag lider av svarta tankar, smärta och görförkylning idag.
en av de största sakerna som jag har svårt att acceptera och leva med är det här med nedsatt immunförsvar. jag tycker att det är så orättvist, minsta lilla nysning från någon blommar ut i stora förkylningar, influensor och annat sattyg som alltför lätt övergår i lunginflammationer m.m.
undrar hur länge den här kommer hålla i sig och hur illa det blir? :o(
jag är så jäkla trött på att må såhär, på att bli sjuk för minsta lilla, att vara ledsen...
jag lider av svarta tankar, smärta och görförkylning idag.
en av de största sakerna som jag har svårt att acceptera och leva med är det här med nedsatt immunförsvar. jag tycker att det är så orättvist, minsta lilla nysning från någon blommar ut i stora förkylningar, influensor och annat sattyg som alltför lätt övergår i lunginflammationer m.m.
undrar hur länge den här kommer hålla i sig och hur illa det blir? :o(
jag är så jäkla trött på att må såhär, på att bli sjuk för minsta lilla, att vara ledsen...
det har varit en lång vinter...
är det fler än jag som lider av den bi-effekten på endometrios???
söndag 21 februari 2010
sympati-attack
det är ganska problematiskt när smärtan från mina diskbråck blir så svår att den sätter igång en sympati-attack från endometriosen. det värker i ryggen, vilket gör mig mindre rörlig, magen svullnar upp och värker, vilket ger mig rörlighet och utseende a ´la gravid i åttonde månaden!
då undrar man vad som kommer härnäst...jo, det lilla immunförsvar jag har kvar tar då chansen att låta några små gulliga nysningar från lille david att blossa ut i en dunderförkylning som påminner mer om halsfluss än något annat *suckar*
lill-killen mår iaf toppen, kramade om honom idag :o)
undrar om fler lider av samma problem?
då undrar man vad som kommer härnäst...jo, det lilla immunförsvar jag har kvar tar då chansen att låta några små gulliga nysningar från lille david att blossa ut i en dunderförkylning som påminner mer om halsfluss än något annat *suckar*
lill-killen mår iaf toppen, kramade om honom idag :o)
undrar om fler lider av samma problem?
lördag 20 februari 2010
om mig :o)
Hej, jag heter B och jag har endometrios.
Bara att skriva det får mig att känna mig som om jag står på ett podium och erkänner det för alla precis som på ett AA-möte.
Det är en enkel mening men det är något som är väldigt stort och jobbigt att leva med.
Min tanke bakom bloggen är att jag vill bearbeta och acceptera min endometrios.
Personligt:
Jag är 32 år, mullig, har långt hår och en ovanlig form av endometrios.
Jag bor i Göteborg med min lilla familj som består av min fina pojkvän J och vår underbara katt Barnaby. Utöver dem så är jag lyckligt lottad att ha två självvalda systrar och några väldigt nära vänner. Jag lever ett aktivt liv fastän jag är sjukskriven för 3 diskbråck för tillfället, jag är väldigt organisatorisk, glad och social som person.
Mina intressen är att träna, hälsa, resa, musik, film, organisera events, vänner, inreda, läsa, utveckla mig själv, skriva m.m.
Min endometrios:
Första gången jag opererades var under den stora snöstormen som lamslog Göteborg 1995. Då var jag några månader äldre än 18 och fick aldrig veta vad läkarna hade gjort. De gav mig en diffus diagnos och framhävde hur svår operationen var, hur svårt de haft att få tag i personal, att strömmen låg nere i delar av sjukhuset m.m.
Jag åkte in akut några månader senare, fick smärtbehandling och blev hemskickad. När jag åkte in akut igen, sommaren 1996, blev jag inlagd, satt på morfin och jag minns att läkaren gav mig en liten broschyr, utformad av ett amerikanskt läkemedelsföretag och sa att "det här är den enda informationen vi har om ditt tillstånd för det är ganska ovanligt men läs det här så ses vi imorgon på ronden."
Tillbaka på min sal där jag låg ensam, läste jag informationen om en sjukdom jag fick kämpa med att kunna uttala: Endometrios.
Det var en rätt nattsvart skildring om hur mitt liv skulle forma sig, jag skulle fortsätta ha fruktansvärda smärtor vid flertalet tillfällen i månaden, även vid samlag, smärtorna skulle gradvis bli värre för vart år, det finns ingen känd bot på sjukdomen, man kan inte få barn m.m.
Jag ringde min mamma och grät. Jag sa att jag inte ville leva längre, hur ska jag kunna orka med ett sådant liv, att jag kände det som att jag fått någon slags obotlig cancer som inte tar livet av mig men som lär plåga mig oändligt i resten av mitt liv. Jag sa att jag ville ta livet av mig, att jag inte hade någon ljus framtid alls med det här i kroppen.
Mamma lyssnade tålmodigt och tröstade mig. Eftersom klockan var över nio på kvällen bad hon mig sova på saken och ringa mig när jag vaknat istället, trygg i vetskapen att jag inte kunde göra något överilat i en sjukhussäng.
När jag ringde nästa morgon var jag glad igen, smärtan var i schack och svullnaden var på väg ner, jag hade dessutom accepterat att jag var tvungen att leva med endometrios, jag kallade den min egna cancer.
Enligt läkarna har jag haft min endometrios sedan jag var 11 år, eventuellt lite tidigare baserat på min sjukdomshistoria.
Jag började med p-piller när jag var 12 år för att få bukt med min enorma menstruation var månad. Jag blödde i snitt i 10 dagar per månad och var hemma från skolan de tre värsta av dem då jag satt på toaletten och pluggade, åt, lyssnade på musik medans det i stort sett rann ur mig. De andra dagarna var jag tvungen att ha stora bindor och vissa dagar även blöjor för att inte läcka. Jag bar stora tröjor över mina jeans och förstod inte varför jag inte alltid kunde knäppa dem, varför magen var svullen vilket resulterade i att jag skämdes, trodde att jag plötsligt gått upp kraftigt i vikt, kände mig tjock samtidigt som jag oroade mig över att allt blodet kanske luktade. Det är ingen dans på rosor att vara tonåring och i puberteten, men det är verkligen en dans på taggar att dessutom vara 11 år när det började, vara den enda som har mens i klassen + den enda tjejen som fått bröst. Att de dessutom växte till C-kupa på en månad och jag fick gå med stora bandage och äta smärtstillande, gjorde mig till ett självklart mobboffer.
Behandlingar:
Genom åren har jag såklart haft en uppsjö av olika behandlingar, då även kliniskt klimakterie, några operationer och även varit sjukskriven i två längre intervall.
Jag har även blivit totalt missförstådd och felbehandlad, så när jag äntligen träffade dr Margita Blomberg kändes det som jag hittat en ängel, någon som satte ord på vad jag kände & upplevde, någon som förstod mina symptom och min kropp, någon som tände ett ljus i den mörka tunnel jag levt i och gav mig hopp!
http://www.expressen.se/halsa/1.1175356/viktigt-med-ratt-kost-och-traning
Bara att skriva det får mig att känna mig som om jag står på ett podium och erkänner det för alla precis som på ett AA-möte.
Det är en enkel mening men det är något som är väldigt stort och jobbigt att leva med.
Min tanke bakom bloggen är att jag vill bearbeta och acceptera min endometrios.
Personligt:
Jag är 32 år, mullig, har långt hår och en ovanlig form av endometrios.
Jag bor i Göteborg med min lilla familj som består av min fina pojkvän J och vår underbara katt Barnaby. Utöver dem så är jag lyckligt lottad att ha två självvalda systrar och några väldigt nära vänner. Jag lever ett aktivt liv fastän jag är sjukskriven för 3 diskbråck för tillfället, jag är väldigt organisatorisk, glad och social som person.
Mina intressen är att träna, hälsa, resa, musik, film, organisera events, vänner, inreda, läsa, utveckla mig själv, skriva m.m.
Min endometrios:
Första gången jag opererades var under den stora snöstormen som lamslog Göteborg 1995. Då var jag några månader äldre än 18 och fick aldrig veta vad läkarna hade gjort. De gav mig en diffus diagnos och framhävde hur svår operationen var, hur svårt de haft att få tag i personal, att strömmen låg nere i delar av sjukhuset m.m.
Jag åkte in akut några månader senare, fick smärtbehandling och blev hemskickad. När jag åkte in akut igen, sommaren 1996, blev jag inlagd, satt på morfin och jag minns att läkaren gav mig en liten broschyr, utformad av ett amerikanskt läkemedelsföretag och sa att "det här är den enda informationen vi har om ditt tillstånd för det är ganska ovanligt men läs det här så ses vi imorgon på ronden."
Tillbaka på min sal där jag låg ensam, läste jag informationen om en sjukdom jag fick kämpa med att kunna uttala: Endometrios.
Det var en rätt nattsvart skildring om hur mitt liv skulle forma sig, jag skulle fortsätta ha fruktansvärda smärtor vid flertalet tillfällen i månaden, även vid samlag, smärtorna skulle gradvis bli värre för vart år, det finns ingen känd bot på sjukdomen, man kan inte få barn m.m.
Jag ringde min mamma och grät. Jag sa att jag inte ville leva längre, hur ska jag kunna orka med ett sådant liv, att jag kände det som att jag fått någon slags obotlig cancer som inte tar livet av mig men som lär plåga mig oändligt i resten av mitt liv. Jag sa att jag ville ta livet av mig, att jag inte hade någon ljus framtid alls med det här i kroppen.
Mamma lyssnade tålmodigt och tröstade mig. Eftersom klockan var över nio på kvällen bad hon mig sova på saken och ringa mig när jag vaknat istället, trygg i vetskapen att jag inte kunde göra något överilat i en sjukhussäng.
När jag ringde nästa morgon var jag glad igen, smärtan var i schack och svullnaden var på väg ner, jag hade dessutom accepterat att jag var tvungen att leva med endometrios, jag kallade den min egna cancer.
Enligt läkarna har jag haft min endometrios sedan jag var 11 år, eventuellt lite tidigare baserat på min sjukdomshistoria.
Jag började med p-piller när jag var 12 år för att få bukt med min enorma menstruation var månad. Jag blödde i snitt i 10 dagar per månad och var hemma från skolan de tre värsta av dem då jag satt på toaletten och pluggade, åt, lyssnade på musik medans det i stort sett rann ur mig. De andra dagarna var jag tvungen att ha stora bindor och vissa dagar även blöjor för att inte läcka. Jag bar stora tröjor över mina jeans och förstod inte varför jag inte alltid kunde knäppa dem, varför magen var svullen vilket resulterade i att jag skämdes, trodde att jag plötsligt gått upp kraftigt i vikt, kände mig tjock samtidigt som jag oroade mig över att allt blodet kanske luktade. Det är ingen dans på rosor att vara tonåring och i puberteten, men det är verkligen en dans på taggar att dessutom vara 11 år när det började, vara den enda som har mens i klassen + den enda tjejen som fått bröst. Att de dessutom växte till C-kupa på en månad och jag fick gå med stora bandage och äta smärtstillande, gjorde mig till ett självklart mobboffer.
Behandlingar:
Genom åren har jag såklart haft en uppsjö av olika behandlingar, då även kliniskt klimakterie, några operationer och även varit sjukskriven i två längre intervall.
Jag har även blivit totalt missförstådd och felbehandlad, så när jag äntligen träffade dr Margita Blomberg kändes det som jag hittat en ängel, någon som satte ord på vad jag kände & upplevde, någon som förstod mina symptom och min kropp, någon som tände ett ljus i den mörka tunnel jag levt i och gav mig hopp!
http://www.expressen.se/halsa/1.1175356/viktigt-med-ratt-kost-och-traning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)